Ibland blir livet på duken så levande att det blir en del av mitt eget liv, här är några filmbitar som berört mig personligen, mina Emotion in motion.
Man kan fråga sig vad en ghettofilm om livet i Amerikas förorter gör bland mina personligabitar. Jag har ju inte växt upp i en förort eller ens i en tuff miljö. Ändå har jag kommit att gilla att kolla på filmer som handlar om förorten och om gäng. Skall man göra en kort psykologiskanalys av varför jag dras till denna typ av film, så har det förmodligen att göra med utanförskapet. Utanförskapet är det samma så länge man betraktar sig och känner sig utanför, ingenstans blir utanförskapet så tydligt som i ghettot.
Det som gör Boyz in the Hood till en riktigt bra film är att trots den tragik som drabbar filmens hjälte, förmedlas ett budskapet som talar om att samhörighet kan vinnas, men vägen från utanförskap till samhörighet är ingen walk in the park.
Jag såg den här filmen för en inte allt för avlägsen tid sedan och hade kanske inte de största förväntningarna, detta även om jag redan läst delar av boken och gillat de jag läst, men jag måste säga att jag blev positivt överraskad.
Utan större svårighet kunde jag precis som författarens förmodligen tänkt, simultant identifiera mig både med Will (den "vuxne") och Marcus (pojken). Två scener fastnade jag särskilt för: När Will delar in dagen i "units" för att lura sig själv att han har ett lika fulländat liv som alla andra och sedan den smöriga slutscenen där Marcus får uppbackning av Will när han görs tillåtlöje inför hela skolan.
I filmen (och givetvis boken) fångas mötet mellan barnet och den vuxne och något som jag personligen många gånger som barn upplevt mig sakna, beskrivs och lyfts fram, nämligen en vuxen att dela jobbiga stunder med.
Kärlek, måste vara de vanligaste temat i filmens värld. Därför är det nästan lite skrämmande att jag har svårt att komma på några klara "kärleks" favoriter. Kanske har jag sett allt för få kärleksdrama eller drama överhuvudtaget, jag låter därför detta bli startpunkten för en ny era, min kärleksfilms era.
Valet av just den här filmen kan tyckas märkligt när temat är kärlek, men vad är kärlek utan svårighet? I den här filmen, som för övrigt är min absoluta favoritfilm, får kärleken (och kärlekens bärare) utstå omänskliga prövningar. Magnifikt, varmt och djupt hjärteskärande!
Jag gillade den här filmen helt enkelt, handlar om lite udda kärlek och om bristen på kärlek allt på ett snyggt och fräscht vis.
Att vara macho i lagom dos är ju inte fel, eller hur? Det är väl när det går över den där övre gränsen för vad som är bra macho man är ute och seglar, så att säga.
I filmen Analyze That med en av mina favoritskådisar i form av Robert De Niro, exemplifieras mitt macho-ideal på bästa möjliga vis: från spydighet till tårar på 5 sekunder.
När man talar om macho som något kul så måste naturligtvis Mr. Macho själv vara med, han får dessutom ett figgepris för bästa replik, "Relax, You'll Live Longer", kunde inte sagt de bättre själv.
Skam måste vara en av de tråkigaste känslorna vi har, visst det har sin funktion osv. blabla blabla men den blir tyvärr inte "roligare" för de. Däremot kan det vara kul om än jobbigt att titta på när andra blir skamsna. Och nej, jag njuter inte av att andra lider, vanligtvis.
Blinkande Lygter I den här helt underbara danska filmen, blir skammen så påtaglig att jag brast i tårar när jag tittade på den. Den lille dräng, ertappas med att röka cigaretter. Jag väntade mig en brak utskällning men någon sådan blir det inte, istället tvingas killen gå in i ett skåp där denne (med stängda dörrar) skall röka upp de resterande cigaretterna och han tillåts inte komma ut förens han rökt dem alla.
Vet inte riktigt om den här filmen passar så bra under beteckningen skam, men det här är helt klart en jobbig film att se. Den är välgjord men ack så brutal och otäck. Jag tyckte den var jobbig att kolla på, den handlar i stora drag om våld och hat å ena sidan och hjälplöshet å andra sidan.
Skräckfilmer är ju filmer som finns till för att skrämma upp oss, oftast i lagom dos, men ibland blir de mer än så då kan de man upplevt behöva bearbetas en tid i (mar)drömmarna. Vet inte om så varit fallet med de filmer jag blivit riktigt uppskrämd av, men rädd blev jag!
Det lustiga är att när jag såg den här filmen för första gången tillsammans med ganska många människor (min konfirmationsgrupp) något som brukar vara en förmildrande omständighet, blev jag ändå väldigt uppskrämd något som jag för stunden, gjorde allt för att dölja (precis som vilken liten fjortonårigrackare hade gjort). Det här var mitt första möte med Hannibal "The Cannibal" Lecter.
Egentligen händer ingenting men filmen the Ring, gjorde mig rädd för någonting.
Glädje vill man ju känna så mycket som de bara går, tur då att det finns filmer som verkligen kan göra en glad.
En närproducerad feel good film, mycket glädje och skratt kan (nästan) utlovas!
Det här är ju ingen film, bara en TV-serie. Film eller serie, de spelar ingen roll, roligare än såhär blir det inte. Det är också hög personlig igenkännings faktor i hur, framförallt Basil och Manuel agerar som hotellpersonal.
Min bild av vad som är sensuellt har (hoppas jag) förändrats lite grann över åren, men här är mina sensuella filmer som jag minns dem från tonåren.
Aldrig har en nakenscen känts så lång som den i Titanic, när Rose skall målas av. Jag tvivlar på att scenen egentligen var så lång men den kändes som en evighet. Varför? Jo, med mig för att se filmen hade jag min kusin, först och främst kändes filmvalet redan från början något märkligt, två killar i den åldern som väljer att se Titanic på bio. Vidare kan man knappast påstå att jag och min kusin öppet talade om sexuallitet eller ens nämnde något om tjejer överhuvudtaget, pinsamheten låg helt enkelt i luften.
Jag behöver förmodligen inte beskriva, vilka känslor som väcktes genom denna film. Två killar i tonåren som kollar på en film som heter Showgirls, en sensuell tittarupplevelse som blandades med en gnagande oros känslan av att mamma plötsligt skulle stega in i rummet.
Det fanns en tid då jag betraktade Kevin Costner som hjältarnas hjälte, detta framförallt genom sina roller i Robin Hood och Dansar med vargar. Filmerna var bra och leken som fortsatte efter filmens slut ännu bättre.
Drömmen att göra som Ka-ra-te Kid (fritt översatt: Tom-hand Grabb[en]), att gå från att vara tönten till att bli mästare finns hos varje grabb (om man inte redan är mästare förstås). Vem har inte gjort tranan?
^ Tillbaka till början av sidan